Det smakar vanilj.
Fast mycket smakar ändå illa, även nu.
Överallt växer ogräs som jag själv sått.
Tiden lurar mig hela tiden.
Spelar mig spratt.
Jag ramlar ner i gruset.
Men jag ställer mig alltid upp.
Jag ropar åt mig själv att aldrig ligga kvar.
När livet förändras.
När plötsligt någon tar din hand.
Kommer vi på det där vi aldrig såg förut.
Eller i alla fall det som vi så länge kunnat ignorera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar