Nu har vi äntligen intensivvecka och jag är halvt död.
På massa olika sätt tar de död på mig.
Men det är underbart, jag älskar de.
Mina chanser för vila är små och jag saknar mig själv.
Jag vet en som kan hjälpa mig.
Jag vet inte varför men det känns som jag saknar eländet ibland.
Det vackraste elände.
Att jobba två och två mot världen.
Med en hel klan vid vår sida som hejjar på oss.
Hejjar på våra äventyr.
Bildar en bild av våra liv.
Förför oss på nätterna.
Förstöra, förgöra, förföra och leva.
Det har vi alltid varit bra på du och jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar