Hey hansome

Stenåldern är inte över.
Allt är här nu precis som då.
Flickan utan spackel.
Det rinner inga svarta ränder ner för hennes kinder.
Men hon gråter ändå, hon gråter väldigt ofta.
Hon vägrar egentligen, men hon svämmar alltid över tillslut.
Hon är en den vackra flickan i en film där allt blir fel.
Där man tydligt beskriver hennes sårbarheter för att kunna förstå.
Men det är ingen film och ingen förstår.
Hennes ögon ber som på en vacker bild.
Vem vore hon i någon annans ögon som inte vet hennes hjärta.
Hon tvivlar hela dagarna, men hon blandar allt med hopp och styrka. 
Det finns något otroligt i henne.
Något otroligt stark och lyckligt.
Hon måste bara lära sig att bevara den känslan lite längre.